Vittnesbörd från Susanne

Ett nytt liv

Äntligen efter alla sorger under ett par års tid, tyckte jag att livet lekte, hade sambo (var förlovade i 10 år) och hund. Pluggade på Komvux och sedan vidare till Universitetet för att utbilda mig till Socialpedagog. Vi var båda kristna och gick till kyrkan. Allt började falla på plats, trodde jag…

Men de senaste 3 åren har mitt liv gått utför för varje dag.

Det började med att han inte ville gå till kyrkan längre vilket gjorde att vi tappade all kontakt med vänner, blev misstänksam som ett kontrollbehov. Blev både fysiskt och psykiskt misshandlad under åren som kom. Min värdighet togs och mitt självförtroende blev kört i botten, men skötte mitt jobb.

Men inte mig själv, för att klara vardagen började jag ta morfinpreparat, värktabletter så det blev en ”cocktail” som jag inte kunde sluta ta. Det blev mer och mer istället.

Kunde inte spontant gå och ta en fika, inte ringa mina vänner och mina gudbarn utan att få en kommentar, så jag slutade med det. Mitt liv var en bur, instängd och fången.

 Kom med gipsad tumme, blåmärken mm, ingen tyckte det var konstigt, lyckades dölja det väl. Till slut trodde jag att det var mitt eget fel och att jag förtjänade att ha det så.

Tiden gick och jag ville tro att det skulle bli bättre men istället mådde jag allt sämre för var dag som gick, jag vågade inte lämna han. Det var hot och jag var så rädd, försökte överleva genom tabletterna men jag var maktlös, jag satt fast i det.

Datorn blev min tillflykt, under en stund var jag fri! Efter ett tag så började jag skriva till en gammal kristen bekant men vi pratade aldrig hur jag hade det. Jag vågade aldrig säga något vågade inte lita på någon. Och någon egen familj har jag inte.

Julen 2009 kom och jag var körd i botten, jag brydde mig inte om vad som hände längre. Tanken på livet kom, är detta ett liv vill jag inte leva det.

Äntligen var jullovet slut och jag skulle till jobbet, och då även träffa min vän och fika, vi kan gå till Betelskeppet (som bygger på en kristen grund), Jukka väntar oss om du vill. Det började snurra och jag blev livrädd och skämdes så, men gick med. Vi pratade, hade abstinens och var livrädd. Jag mådde ännu sämre och var slut i kropp och själ! Min tro var krossad av allt som hänt. Hela tiden så anklagade jag mig själv och trodde att allt var mitt fel.

Jag kunde få stanna på båten, men vågade inte och grät, fick telefonnummer om jag ville ringa.

Visste att det var ärtsoppa på söndagen och att en bekant till oss skulle spela. Sms min vän och frågade om vi kunde mötas för att gå till båten, orkade inte mer.

Det var med tunga steg jag gick och det kändes som mil. Jag var totalt slutkörd, jag bröt ihop fullständigt. Jag kände mig konstig och är alldeles varm hade inte ätit och druckit, och abstinens. Jag förstod inte hur illa det var med mig och återigen fick jag erbjudande att stanna. Här är du trygg! Om jag ska överleva kunde jag inte åka hem.

Det praktiska fick jag hjälp med att hämta kläder mm. Fick hotfulla sms och jag höll på att gå under mitt liv hängde på en tråd nu. 

Det var mycket tårar och kämpande saknade hunden och det drog ner mig väldigt. Detta tog oerhört på mina krafter och många gånger undrade jag om jag gjorde rätt att inte bo kvar hemma. Fick underbart stöd av personalen att jag gjort rätt.

Jag vågade inte gå från båten själv för jag var rädd. Fruktansvärd tid men sakta, sakta började jag komma tillbaka, var nu fri från ”cocktailen” och jag var stolt över detta. Min tro på Jesus återkom sakta och andakterna som var varje kväll fick mig att känna en sådan trygghet som är svår att beskriva ”vi sitter alla i samma båt” . 

Allt gick inte på räls utan visst kom det bakslag också men nu var jag inte ensam.

Jag hade börjat få skakningar och frånvaro attacker och det visade sig vara epilepsi och hade självskadebeteende det var ett tungt bakslag och blev väldigt ledsen. Svårt att acceptera och det tog tid att göra det, såg det som ett straff från Gud.

Att få bo på båten och återhämta sig var en kamp med tårar, men mycket omtanke och kärlek från personal att jag till slut förstod att de ville att jag ska må bra och få ett bra liv. Ett fint och värdigt liv. En kristen grund som får en att förstå att man är värdefull och alla betyder något.

Att få vara den man är och för mig är alla på Betelskeppet min familj och kommer alltid vara. Sakta har min tro kommit tillbaka om än väldigt skör.

Med Kapten Krooks (Jukka) hjälp och hans underbara fru Maire och All personal som stöttade mig så jag fick den chansen att komma tillbaka till livet.

Mitt liv börjar sakta återhämta sig men det är en lång väg tillbaka och det har varit en hel del bakslag, men försöker hela tiden se framåt.

Tappar modet ibland och det drar ner mig och ibland tror jag att det är fel på mig! Fortfarande svårt att lita på människor och vem vågar jag lita på? Vill leva ett normalt liv men det känns långt dit, men en dag så hoppas jag göra det.

 Båttomten (Susanne)

  • december 2018
    m ti o to f l s
    « Aug    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31